Recension

Madeleine Peyroux - The Blue Room    5/10 skivhyllor
Ben Sidran - Don´t Cry For No Hipster 8/10 skivhyllor


Hos dessa bägge musikanter finns det inslag och inspiration från jazzens mångartade beståndsdelar. Både Madeleine och Ben baserar sin vokala förmåga med detta genom låna fraseringar från jazzens skattkammare. Vidare lägger vi till blues och soulingredienser och fyller på med en rejäl dos rock och pop.

Blue Room bygger till stor del på  Ray Charles numera klassiska album Modern Sounds In Country And Western Music. Producenten Larry Klein hade detta som grundidé.Nu blev det en kompromiss.
Halva albumet innehåller Ray Charleshits som Take These Chains, Bye Bye Lov och I Can´t Stop Lovin´you.Den andra delen av albumet består av tolkningar av bland annat Leonard Cohen, Randy Newman och John Hartford.

Som vanligt när det handlar om Madeleine Peroux så är det hennes röst som står i focus. I början av hennes karriär verkade hon ofta vart inspirerad av Billie Hollidays röst. 
På Blue Room och förra albumet Standing On The Rooftop är inte detta så framträdande. Numera sjunger Madeleine rakare och med mindre maner. The Blue Room är inte helt lyckat på grund av två saker. Albumet bygger på andras låtar som är lite för vanliga  och har tolkats lite för många gånger.Madeleine har tolkat andras  musik för, och har då lyckats ge tolkningarna en egen prägel. 
Bäst lyckas Madeleine denna vända med Born to lose, Guilty och Desperados Under The Eaves. Men tyvärr har producent Larry  kletat ner många spår med sirapstyngda stråkarrangemang. Detta drar ner slutbetyget med ett antal skivhyllor. 

Ben Sidran är förmodligen en doldis för de flesta. Amerikansk pianist och sångare som varit med ett bra tag i olika sammanhang både i USA och Europa.
Förra året kom hans eminenta Dylan tolkningar i småjazziga snygga arrangemang för en liten tight grupp samspelta musikanter.
Med Don´t Cry...fortsätter Ben på denna inslagna linje. Huvudelen av materialet är komponerat på egen hand. Här svänger det på ett småskaligt funkigt sätt. Ben Sidran sjunger tillbakalutat med en lätt snuvig feel-good-stämma som värmer.
Om nu Madelaine P slängt ut stråkarna kunde det kanske låtit så här bra om hennes Blue Room. Ben Sidran står på egna hipsterben och gör det utmärkt.
Bägge albumen bör avnjutas runt midnatt för bästa effekt.

   

London Calling....i april

Fem dagar i London är aldrig fel.Denna gång tillsammans med kompisen Benny P.Det är alltid en skön känsla att sniffa i sig den speciella orena Londonluften den första dagen i denna min favoritstad. Det är alltså inte första gången jag är här.Samma sak gäller för Benny P. Som gällande London veteraner slipper vi att traska runt och kolla in minnesmärken och andra nödvändiga sevärdheter.
Istället kunde vi lungt och stilla kolla in vilka musikställen,bokaffärer och musikaler som kan tänkas vara värt ett besök.
Denna gång blev det ett besök på Borderline, en rockklubb med den rätta trånga rockkänslan och en drypande djungelvärme som verkar rinna ner längs de svartmålade väggarna. Mick Ralphs Bluesband var inte mycket att hänga i den numera beryktade julgranen.
Nashvillebaserade bandet Bluefields var däremot en stor överraskning med sin drivna och totalsvängiga sydstats inspirerande rockmusik. Bra ljud,underhållande och kul mellansnack förhöjde det hela. Borderlines herrmugg var tyvärr det minsta och grisigaste jag träffat på någonsin.
Denna gång åkte vi ofta buss I London, vilket rekommenderas varmt. Ett förköpt Oystercard gör transporterna lätta och  hyfsat billiga.
En bussväng till Tate Gallery och deras Turnerkollektion är ett måste.På samma ställe brukar man ofta också hitta oväntade  och intressanta konstutställningar.Så var det även denna gång.
Idag lär det finna omkring 3000 caféer i London.Vi hann dock bara med en bråkdel. Hur många pubbar det finns vet jag inte men vi hittade en del små sköna ställen som låg vid sidan av de stora stråken i Soho.
Musikaler kan var dyra och dåliga. Men vårt val denna gång, Jersey Boys visade sig vara både ett utmärkt och hyfsat billigt val, eftersom vi jagade biljetter på olika box office.
Foyles bokvaruhus besöker man gärna ett flertal gånger. Skivaffärer är numera även nedlagda i London vilket var ett hårt slag för två musiknördar, men en fördel för resekassan. Efter en lång söndagsresa till södra London upptäckte vi att det museet vi skull besöka var stängt till sommaren.
Matpauserna denna gång intog vi mer än gärna på en rad små föredömliga italienska restauranger och pubbar med god service och bra priser.
Vi missade den till juli utsålda Bowieutställningen och den utsålda veckan på jazzklubben Ronnie Scott med Georgie Fame and the Blue Flames.Vi höll också på att missa att komma hem i tid då jag glömde en väska med resehandlingar,pass och lite annat på Gatwick expressen. Men den historien återkommer vi till någon annan gång. Thatchers frånfälle dominerade all media under detta besök. Efter några regniga dagar kom vårvärmen och solen.
Då var det dags att pysa hem.  
    
  

Ur arkivet Lost in the Blåst

Monica Zetterlund  Don´t dream of anybody but me   9 av 10 skivhyllor


På detta album kom förra året finner  du en ung Monica Z som sjunger omväxlande på svenska  och engelska. De flesta spåren från denna fullmatade CD härstammar från  fem EP skivor som kom ut mellan 1958 och 1960. Ep - skivan (extend play) innehöll fyra låtar på den tiden och var en utvecklig av singelskivan som senare utmynnade i Lp-skivan (Long play) . Se detta som ren musikhistorisk  information.

Albumet visar upp en ung Monica Z vars röst fortfarande är spröd men full av den mellankolli som senare skulle bli hennes adelsmärke. Men vi hör också en röst som befinner sig i en utvecklingsfas
och som kom att blommar upp i det kommande samarbetet Waltz For Debbie med Bill Evans och längre fram i karriären tillsammans med Hasse och Tage.

På detta samlingsalbum finns en rad musikalpärlor från My Fair Lady och Porgy And Bess. I den senare sjunger duett med en Carli Tornehave.
 Den stora amerikanska  sångboken är givetvis flitigt representerad med bland annat en snygg version av Ray Charles klassikern Hallelujah I Love Her So och en svensk balladtolkning av Fly Me To The Moon, här översatt till Med Andra  Ord.

Vi bjuds på en häpnadsväckande stilsäker tidsresa i svensk jazzmusik från sent femtiotal. Ljudet är kristallklart och man förstår att svenska jazzmusiker hade ett gott rykte med tanke på det eminenta komp som omfamnar Monicas vokaljazz.

Som en extra bonus hittar du också några svenska jazzpärlor med Lars Gullin och Jan Johansson, två andra svenska jazzgiganter att minnas. Tack skivbolaget för denna kulturgärning.      

RECENSION

I´m a Kingfisher på Café August i Karlstad

Fredag kväll och Thomas Denver Jonsson är på återbesök i sina uppväxttrakter nu som I´m  A Kingfisher. Om man ska beskriva  Thomas musik så passar det förmodligen att kalla honom en indie rocktrubadur. Hans sånger är som tidigare episka och ordrika,  det akustiska gitarrspelet är drivet spännande.

Men det som griper tag i mig som lyssnare är rösten som bryter igenom och är stark,variationsrik och självklar.

Sen hör det väl till rollen och konstnärens totala frihet att det hela ska vara lite indievimsigt och charmigt indiesmåstruligt.
Önskan hade varit att Thomas hade filat på mellansnacket ett par varv och plockat med några lyhörda musikanter.Då kunde detta ha utvecklats till en kanon kväll.
Nu får det räcka med beröm godkänt       

Recension

Eric Clapton Old Sock 8/10 skivhyllor

På detta sympatiska nya album har Eric samlat sina  musikvänner i studion. Taj Mahal,Chaka Kahn,JJ Cale,Steve Winwood och Paul Mc Cartney är några av dom som tillsammans med en utvald skara studiomusiker presenterar en musikalisk mix av reagge,blues, soullåtar och evergreens. 

De enda orginalspåren är skrivna av Claptons gitarrkompis Doyle Bramhall III. Bland de andra låtmakarna finner vi bland andra  Otis Redding,Oscar Hammerstein,Peter Tosh och George Gershwin.

Old Sock är ytterligare ett av dessa Claptonalbum där han strövar fritt omkring i sin uppväxtmusik och tolkar den på sitt eget vis.
Här pratar vi vuxenrock som är behagligt småsvängande, bakåtlutad och snyggt genomarbetad in i minsta detalj.
De små läckra gitarrinpassen smeker örat,men det bränner aldrig till riktigt ordentligt.

Sjunger gör han med en stor säkerhet. Att bara ge sig i kast med Gary Moors blueshit Still Got The Blues eller Ray Charlesklassikern Born To Loose och gå iland med musikhedern i behåll vittnar om  både hjärta och känsla.

Numera gör han som han vill.Warner Bros är ett avslutat kapitel. Det nya lilla indiebolager Surfdog är tydligen det som gäller för dagen.
Bluesclapton puritaner kanske saknar giatrrsolon på 13 min från förr.Jag tycker det är ganska skönt som det är.