En röst som rör om och berör
Recension
Valerie June Pushin´Against A Stone 7 skivhyllor av 10
Hennes röst är svår att värja sig mot.Den gäll och påträngande men har en skärpa som gör att måste till kapitulera. Orkar du med detta för det kan kräva ett antal genomlyssningar av albumet i fråga så kan du konstatera att Pushin´Aginst A Stone är en pärla i vårens musikutbud.
Valerie Junes musik vilar på gospel,folkmusik soul och blues.Hon mixar ihop detta till något mycket eget,spelar gitarr och ukelele och hennes röst skär som en svetslåga.Fast en vacker sådan med både hjärta och smärta.
Produktionen av bland andra gitarristen Dan Auerbach är avig och ljudet blir lätt plåtigt och ihåligt ibland. Ändå så låter det som en enhet som håller i hop.
I Workin´Women Blues kommer en jazzig blåssektion in och lyfter låten till nya höjder på slutet . Booker T Jones orgel och Luca Kuzdys fiol svävar runt Valeries röst i en stillastående Somebody To Love.
Det finns flera relativt enkla melodier som i andras tolkningar skulle falla platt till studiogolvet. Här bärs dom upp av en sällsamt intensiv röst och ofta små genialiska produktion finesser.
Detta album kommer förmodligen inta att spelas på radion. Men om detta händer så kommer du förmodligen att få lyssna till Pushin´Aginst A Stone,en soul och gospelinfluerad historia som förhoppningsvis gör att du vill höra mer av Valerie June.
Recension
Son Volt Honky Tonk 9/10 skivhyllor
Son Volts sentida rootsmusik har ofta varit lite smådyster,motsträvig men ändå tillgänglig för den som behåller tålamodet.
Deras senare album som det elektriska American Central Dust kan liknas vid vid en svartvit westernnoir rulle. Nya albumet Honky Tonk från Jay Farrer och hans Son Volt är en annan historia.
Nu har gruppen släppt in ljuset och färgerna i musiken mest i form av klassiska country instrument som fiol,mandolin,dragspel och massor av steelguitar. Elgurorna har ställts in i garderoben och förstärkarna har skruvats ner till fem.
Jay Farrars röst har fortfarande samma strävhet, men man kan skönja ett uppsprickande positivitet i den stundtals.
I valstyngda Hearts And Minds kunde vi befinna oss på en lördagsdans i mellanvästern. Valstakterna kommer igen vid andra tillfällen på Honky Tonk.Down The Highway med drömskt fiolspel är ett bra exempel.
I melodiska Tears of Change rullar musiken fram på motorvägen men håller hastighetsgränserna.
Enligt Jay Farrar är Honky Tonk en nutida hyllning till det i countrymusiken som kallas Bakerfieldsoundet.Buck Owens var under sextiotalet en av dess stora stilbildare.
Slutkonstaterande. Son Volt tar av historien och formar sin egen Honky Tonk.Det är bara att gilla.
Tillägg. För några år sedan skulle en vän byta glasögon. Han löste det hela med att inhandla en större Tv,det blev billigare och flytta soffan lite närmare Tvn. Samma känsla ger det att få vika upp ett snyggt och vinylkonvolut istället för en cd med myrskrift i textbladet.
Recension
Elliot Murphy live at Kulturhuset i Deje Valborgmässoaftonen
Om jag inte visste var jag befann mig och i vilket sammanhang strax före konserten, skulle det kunna en vara danskväll för mogendans eller en lika mogen bingoafton.
Verkligheten är dock följande. Deje kulturhus är lyckligtvis ett
av stoppen på Elliot Murphys pågående Sverigeturné. Undrar hur många bland de cirka 300 i publiken som känner till att Elliot i början av sjuttiotalet tillsammans med Bruce Springsteen var de två stora vita hoppen för rockmusiken framtid.
Elliot förklarade det senare på kvällen för oss. Han och Bruce som är goda vänner hade en sen och förmodligen något blöt natt delat upp jordklotet på följande sätt mellan sig.Bruce skulle ta den ena hälften med alla stora arenor och Elliot riktade in sig på den del som bestod av småställen för några hundra i publiken. Förmodligen vet du att det också blev så.
Men vad gör det en kväll som denna när Elliot M och hans eminente gitarrist Oliver Duran spelar in våren i ett kulturhus i Värmland.En kväll som denna får de vackra och känsliga balladerna stå tillbaka för det snabbare, rockiga och publikvänliga
låtmaterialet.Med två halv akustiska gitarrer och några dussin fotpedaler får dessa två samspelta musikanter till ett ordentligt tung-gung och en gemytlig good-feeling stämning kvällen lång.
Men man hör att Elliots röst har tagit stryk av alla år på vägarna och scener runt Europa och USA. Men han är fortfarande en
man som ger allt i alla lägen.Är det showtime så är det showtime, inget svenskt mellan mjölks läge alltså.
Oliver Duran som spelat med Elliot i sjutton år måste vara den perfekta sidekicken med sitt gitarrspel som innehåller alla rockmusikens trick och effekter.Ljudet var för övrigt mycket bra hela kvällen.Bara en sådan sak.
På slutet av kvällen kom några av mina favoritlåtar smygande.
You never know what you in for, Drive all Night,Rock ballad och The last of the rockstars.För mig är Elliot som bäst när han drar ned tempot och vågar lita på sina utmärkta melodislingor och texter.
Valborgskvällen avslutades med att Elliot och Oliver pluggade ur och lirade absolut akustiskt på scenkanten.
En stor eloge till Deje Kulturhus som vågar. Hoppas det kommer mera musik av samma sort och klass,snart.
