Då Bob hade rösten kvar...

DÅ BOB HADE RÖSTEN KVAR....

BOB DYLAN ANOTHER SELF PORTTRAIT  1969-71 The bootleg series vol.10

Lite överraskande men välkommet så öppnar Bob Dylan på sin skattkammare igen. Denna gång är det åren 1969 -1971 och inspelningar från albumen Self Portrait och New Morning som ges ut.Dessa band som hittades i CBS arkiv innehåller  vad som kan  beskrivas som demoinspelningar med en liten grupp musiker.

För det mesta är det bara gitarristen David Bromberg och Bob som sitter i studion med sin gitarrer. Ibland finns också multiinstrumentalisten Al Kooper med i studion som pianist.

Det som är mest överraskande på dessa inspelningar är Bob Dylans röst. Han sjunger för det mesta klart,själfullt och så tydligt han någonsin kan.

Traditionella melodier och texter dominerar denna utgåva som har arrangerats av Dylan.En hel hög med popcoverlåtar har plockats bort. Några hyfsat välkända Dylanorginal som If Not For You, When I Paint My Masterpiece och I Frew It All Away finns nu i alternativa tagningar.

Liveklassiker som Highway 61 Revisited och I´ll Be Your Baby Tonight tillsammans med The Band är hämtade från Isle Of Wight. George Harrison finns med på några spår och jammar snyggt med Bob i studion i Workin´On A Guru.  

När orginalet av Self Portrait kom ut i början på sjuttiotalet hade producenten Bob Johnston kletat ner många av inspelningarna i sjok av Mantovanistråkar och lager av körer.

Nu är det rent, enkelt och i stora delar helt lysande att få ta del av dessa trettiofem studiovykort från en tid som flytt.

 

    

LAURA MARLING- en engelsk Joni M

Laura Marling    Once I Was An Eagle    9/10 skivhyllor

När musikmarknaden är fylld till bristningsgränsen av kvinnliga  singer/songwrither, ofta med  gitarr i bagaget så behövs det något extra för att sticka ut och lysa upp musikmörkret.

Detta har Laura Marling som är en ny bekantskap för mig.Visserligen har jag tidigare läst om detta engelska underbarn som omhuldats och hyllats i engelska musiktidningar under några år.

 Men att det skulle vara så här bra, så här musikaliskt genomarbetat och så här snyggt, om detta hade jag ingen aning. Dess då roligare är det att bli överraskad. Det händer inte så ofta i dessa dagar, i alla fall inte när det gäller nyutgiven musik på skiva. Det mesta har man hört förut. Detta är inte heller något nyskapande, men musiken går direkt till hjärtat.

Laura Marling och producenten Ehtan Johns ligger bakom plattans sound som kan vara både återhållsamt och explosivt. Lauras kompositioner har en värme och en kvalité som är få förunnat. Om hon ska liknas med någon annan kvinnlig artist så är det klar Joni Mitchell varning.På ett positivt sätt.

Once I Was An Eagle är ett av årets bästa mest hörvärda album, alla kategorier.  

    

  

Woody, Prine och nu John Fullbright

Den unge amerikanske låtskrivaren John Fullbright dök upp i min recensionshög förra året med ett liveinspelat album. Redan då höjde jag på ögonbrynen och vinklade ut öronen lite extra. För här fanns det något intressant, då kanske mest i rösten och hur han avvände den. Men det fanns också en del melodislingor som var klart tilltalande. 

From The Ground Up är Johns första album med eget band och bär vidare den låtskivartradition som startade med till exempel Woddy Guthrie och vandrat vidare via John Prine och många andra amerikanska låtsmeder av rang som kan berätta en historia. 

Alltså inget nytt i musikväg om man hade förväntat sig detta, men ett hantverk då det gäller låtsnickeri som är varierat och säkert framfört. 
All The Time In the World, Gwad Above, Jericho och den lysande Forgotten Flowers visar en hög kvalité som kan bära hur långt som helst. 
From The Ground Up är bara början på något som inte är nytt och flashigt men äger både hjärta och en genuin musikkänsla.  

Het sommarmusik från Island och några småvarma plattor från arkivet som håller än.


Nu när sommaren börjar att sjunga på den så bekanta sista versen så kan man konstatera att i år som varje år rapporterar media om vilken musikhit som ska bli årets stora sommarplåga. Brukligt är också att man redovisar några år bakåt,hur det var då och vilka låter som var just plågor.

För att inte skilja sig från mängden,för det vill man inte tänker jag nu göra likadant och rapportera om sommarplågor i min musikvärld. Det där med plågor kan vi nu ta farväl av för min del handlar det mer om sommarmusik som fått mina mungipor att sträva uppåt och fötterna att ge sig ut på rytmiska eskapader.

I det här mest påtagliga fallet var det att det läckte musik ut från sonens spotifydominerande rum. Där mellan allsköns hiphop, metal och en och annan gammal goding hördes en trumpet melodslinga och påföljande sång som fångade mitt musiköra på det där speciella sättet, när man upptäcker en hitmelodi.

Efter någon vecka landade ett platt vinylpaket från England med isländska gruppen Of Monsters And Men - My Head is an Animal.
Två knallrosa vinylplattor med en livsbejakande positiv och vacker popmusik med stort P har sedan dess tagit stor plats bland all americana som tillhör hustes dagliga musikdos nu för tiden.
Detta band där solosång,duetter och körinslag avlöser varandra i en lång rad bra låtar med stark melodikänsla. Välarrangerat blås men också vemod och stil gör sitt till. Kort sagt man blir glad och på gott humör av O.M.A.M.

Tar man en snabb titt i backspegeln i den nuvarande skivhyllan så är det brukligt att under sommartiden plocka fram och avnjuta till exempel Van Morrisons sjuttiotalsepos Moondance, Miles Davis version av Porgy And Bess,engelska duon Everything But A Girl, Monica Zätas Waltz For Debbie, Leonard Cohens Live from London, Jazz På Svenska med Jan Johansson,The King Is Dead med Decemberists,Fairport Convention och Unhalfbricking och några tidiga Neil Young. Dylan spelar vi året runt.Men det gör väl alla ! 
Nu gäller det att ladda för hösten med en kommande Dylanbox från Self Potrait perioden. Den får jag återkomma till på något sätt
när löven börjar gulna och morgontimmen är gnistrande vacker på golfbanan.
    

Musik och bokplock mitt i sommaren

Musik och bokplock mitt i sommaren

Mitt i sommaren när de egna jordgubbarna sjunger på sista versen och de saftiga körsbären är djupt mörkröda är skuggan på verandan den enda vettiga platsen att vistas på om man nu vill undgå att grillas i solen. Här kan jag också sammanfatta och tipsa dig om musik och läsvärda böcker. 

På bokfronten avdelning spänning har Arne Dahls Blindbock och Jo Nosbys Polis sträcklästs. Blindbock håller som vanligt hög klass och ger förutom spänning en bra bild av ett nutida Europa.

Att det finns en dos av humor i boken höjer läsvärdet ytterligare.

Polis håller sedvanlig spänningsnivå men nu har nog Harry Hole gjort sitt och behöver lång semester.

En stor överraskning är I tidens Rififi-historier om Blå Tåget där gruppen medlemmar ger sin egen syn på hur ett av proggmusikens flaggskepp tog sig fram bland alla dåtidens musikpolitiska blindskär. 

När  man lyssnar på den cd som medföljer boken är det frapperande hur bra det  i dag låter om denna grupp vars texter är stundtals lysande. Idag efterlyser man gärna ett band som beskriver sin samtid på

samma som Blå Tåget.

Sommarmusik behöver inte beskriva att sommaren är kort eller att den regnar bort. 

 Beatufiful Africa med Rokia Traoré från Mali har samma effekt som en sval fruktig drink, det hjälper för stunden. 

Längtar du efter asfalt och storstad efter några dagar i spenaten finns nya Standards - Lloyd Cole att plocka fram. Lite loureedfärgad new york rock med snygga arrangemang och bra melodikänsla är aldrig fel.

Mavis Stapels - One true vine andas återhållsamhet och gospelkänsla. Jeff Tweedy har även denna gång gjort allt rätt med den småskaliga produktionen som sakta växer med Mavis Staples magiska röst. 

Vill du bara luta dig bakåt och blunda eller skåda upp i det blå och drömma dig bort till en sval höstdag fungerar isländska Sigur Ros Valtari utmärkt.

 

Amerikansk Vinylkvartett för vuxna öron 

Tre soloartister varav en kvinnlig,samt en klassisk grupp som dyker upp med ojämna mellanrum. Finns det någonting gemensamt med dessa artister mer än språket så är det att deras musik numera vänder sig mer till en vuxen lyssnarskara än en köpstark ungdomsgrupp.

Först ut RANDELL BRAMBLETT - THE  BRIGHT SPOTS.En musiker som  inte är så bekant på våra breddgrader men har under  trettio år eller mer spelat med många kända band från södra USA. Hans musik kan beskrivas som blue-eyed-solinspirerad, gärna lite laidback. Men hela tiden med en avslappnad groove och bra melodihookar.
En utmärkt platta som passar perfekt till en kall sommardrink på verandan eller i soffhörnet när regnet är på semesterbesök.

NATALIE MAINES - MOTHER som är den sista tredjedelen av suveräna Dixie Chicks som nu äntligen återkommer med ett soloalbum efter lång paus från musikscenen. Numera fjärran från den moderna countrymusik Dixie Chicks toppade massor av listor med.Mother är en samling covers. Hon tolkar nu en samling sånger av bland andra Roger Waters, Eddie Vedder,Jeff Buckley och Patty Griffin.
Hon sjunger utmärkt och övertygande, men det bränner aldrig till i hjärtroten.Bäst fungerar det i Gary Louris melodistarka I´d run away och Pink Floyds Mother från The Wall. Hoppas det kommer mera snart,gärna med en genuin americana feeling.

JASON ISBELL - SOUTHEASTERN. Ett nytt och mycket bra och sammanhållet album från den förre Drive-By Truckers gitarristen. Numera har han finslipat sitt stilrena sound med lätt tillgänglig poprock som gärna har akustiska förtecken. Det är välbalanserat mellan text och ton och får albumets olika delar att efterhand växa ihop till en enhet som håller för återkommande avlyssningar. 

POCO -ALL FIRED UP. Ett band som var med och grundlade countryrocken som begrepp.Men också ett band som skiftat medlemmar och ibland verkar dom tagit av sig bootsen och lagt stämsången på den berömda hyllan. Men så dyker dom som tur är upp med ett nytt album och med en orginalmedlem som behåller bootsen och Pocoandan vid liv.
Det kanske inte låter som förr, men de gör så gott de kan och stundtals är det riktigt trivsamt. För det är ingen nydanande musik som kommer att förändra någonting, någon gång. Rusty Young som var med från början låter sin steelguitar glida fram majestätiskt och förgylla albumets låtar som är av skiftande kvalité. Den ovanliga tre Vinylutgåvan av All Fire Up har tre sidor.En är alltså helt blank. Spela inte den av bara farten !
På tre dessa vinylutgåvor följer det med en cd eller en mp3 nedladdning vilket är en god  och välkommen service till oss musikälskare(nördar).                                       
  

Varför ska jag läsa....

Jussi Adler-Olsens böcker om Carl Mörck på Avdelning Q.

Kvinnan i rummet -Fasanjägarna -Flaskpost från P -Journal 64Marcoeffekten

Du ska läsa dessa böcker för det är underbar underhålling på hög nivå. Här finner du en stor dos av spänning som är rappt berättat och de fall som dyker upp på avdelning Qs bord inom Köpenhamnspolisen skulle kunna vara hämtade ur verkligheten.

Men det som skiljer Jussi Adler-Olsens böcker från annan spänningslitteratur är att hans böcker innehåller en svärtat  humor speciellt då Carl Mörck och hans assistent Assad försöker förstå varandra. Danska talesätt och uttryck ställs mot Assads  

arabiska ordspråk där det ofta förkommer kameler i olika situationer. Får du skrattattacker är detta fullt normalt 

I källaren på polishuset där cold casegruppen Q har sitt högkvarter som ofta löser sin arbetsuppgifter på sitt eget lilla sätt.

Denna udda trio är inte precis några vanliga byråkrater och polischefer och andra potentater i samhället ses som bakåt strävare. Ofta är det flera olika fall som flätas runt varandra och som ibland hänger ihop med varandra.

Carl Mörk har uppförsbacke för det mesta även utanför polishuset. Han lever med svåra skuldkänslor efter ett misslyckat ingripande där hans kollega  blivit svårt skadad. Hans exfru jagar honom med diverse påhitt, hans barn är inte som andra och hans nya idealkvinna är kallt avvisande. Dessutom jagas han av sina chefer som ständigt vill  skära i ekonomin och helst lägga ner hela avdelning Q och göra sig av med en Köpenhamnspolisens egen Tjalle Tvärvigg. 

Kom i håg att läsa denna kvintett i ordning,då får du garanterat en trevlig,kul och spännande sommarläsning med stort danskt gemyt. 

 

 

 

En röst som rör om och berör

Recension

Valerie June Pushin´Against A Stone   7 skivhyllor av 10


Hennes röst är svår att värja sig mot.Den gäll och påträngande men har en skärpa som gör att måste till kapitulera. Orkar du  med detta för det kan kräva ett antal genomlyssningar av albumet i fråga så kan du konstatera att Pushin´Aginst A Stone är en pärla i vårens musikutbud.

Valerie Junes musik vilar på gospel,folkmusik soul och blues.Hon mixar ihop detta till något mycket eget,spelar gitarr och ukelele och hennes röst skär som en svetslåga.Fast en vacker sådan med både hjärta och smärta.
Produktionen av bland andra gitarristen Dan Auerbach är avig och ljudet blir lätt plåtigt och ihåligt ibland. Ändå så låter det som en enhet som håller i hop.

I Workin´Women Blues kommer en jazzig blåssektion in och lyfter låten till nya höjder på slutet . Booker T Jones orgel och Luca Kuzdys fiol svävar runt Valeries röst i en stillastående Somebody To Love.
Det finns flera relativt enkla melodier som i andras tolkningar skulle falla platt till studiogolvet. Här bärs dom upp av en sällsamt intensiv röst och ofta små genialiska produktion finesser.
Detta album kommer förmodligen inta att spelas på radion. Men om detta händer så kommer du förmodligen att få lyssna till Pushin´Aginst A Stone,en soul och gospelinfluerad historia som förhoppningsvis gör att du vill höra mer av Valerie June.

Son Volt Honky Tonk - nu med färg.

Recension

Son Volt  Honky Tonk  9/10 skivhyllor

Son Volts sentida rootsmusik har ofta varit lite smådyster,motsträvig men ändå tillgänglig för den som behåller tålamodet.
Deras senare album som det elektriska American Central Dust kan liknas vid vid en svartvit westernnoir rulle. Nya albumet Honky Tonk från Jay Farrer och hans Son Volt är en annan historia.

 Nu har gruppen släppt in ljuset och färgerna i musiken mest i form av klassiska country instrument som fiol,mandolin,dragspel och massor av steelguitar. Elgurorna har ställts in i garderoben och förstärkarna har skruvats ner till fem.
Jay Farrars röst har fortfarande samma strävhet, men man kan skönja ett uppsprickande positivitet i den stundtals.
I valstyngda Hearts And Minds kunde vi befinna oss på en lördagsdans i mellanvästern. Valstakterna kommer igen vid andra tillfällen på Honky Tonk.Down The Highway med drömskt fiolspel är ett bra exempel.
I  melodiska  Tears of Change rullar musiken fram på motorvägen men håller hastighetsgränserna.

Enligt Jay Farrar är Honky Tonk en nutida hyllning till det i countrymusiken som kallas Bakerfieldsoundet.Buck Owens var under sextiotalet en av dess stora stilbildare.
Slutkonstaterande. Son Volt tar av historien och formar sin egen Honky Tonk.Det är bara att gilla. 

 Tillägg. För några år sedan skulle en vän byta glasögon. Han löste det hela med att inhandla en större Tv,det blev billigare och flytta soffan lite närmare Tvn. Samma känsla ger det att få vika upp ett snyggt och vinylkonvolut istället för en cd med myrskrift i textbladet.

Recension

Elliot Murphy live at Kulturhuset i Deje Valborgmässoaftonen

Om jag inte visste var jag befann mig och i vilket sammanhang strax före konserten, skulle det kunna en vara danskväll för mogendans eller en lika mogen bingoafton.

Verkligheten är dock följande. Deje kulturhus är lyckligtvis ett
av stoppen på Elliot Murphys pågående Sverigeturné. Undrar hur många bland de cirka 300 i publiken som känner till att Elliot i början av sjuttiotalet tillsammans med Bruce Springsteen var de två stora vita hoppen för rockmusiken framtid.

Elliot förklarade det senare på kvällen för oss. Han och Bruce som är goda vänner hade en sen och förmodligen något blöt natt delat upp jordklotet på följande sätt mellan sig.Bruce skulle ta den ena hälften med alla stora arenor och Elliot riktade in sig på den del som bestod av småställen för några hundra i publiken. Förmodligen vet du att det också blev så.

Men vad gör det en kväll som denna när Elliot M och hans eminente gitarrist Oliver Duran spelar in våren i ett kulturhus i Värmland.En kväll som denna får de vackra och känsliga balladerna stå tillbaka för det snabbare, rockiga och publikvänliga 
låtmaterialet.Med två halv akustiska gitarrer och några dussin fotpedaler får dessa två samspelta musikanter till ett ordentligt tung-gung och en gemytlig good-feeling stämning kvällen lång.

Men man hör att Elliots röst har tagit stryk av alla år på vägarna och scener runt Europa och USA. Men han är fortfarande en
man som ger allt i alla lägen.Är det showtime så är det showtime, inget svenskt mellan mjölks läge alltså. 
Oliver Duran som spelat med Elliot i sjutton år måste vara den perfekta sidekicken med sitt gitarrspel som innehåller alla rockmusikens trick och effekter.Ljudet var för övrigt mycket bra hela kvällen.Bara en sådan sak.

På slutet av kvällen kom några av mina favoritlåtar smygande.
You never know what you in for, Drive all Night,Rock ballad och The last of the rockstars.För mig är Elliot som bäst när han drar ned tempot och vågar lita på sina utmärkta melodislingor och texter. 
Valborgskvällen avslutades med att Elliot och Oliver pluggade ur och lirade absolut akustiskt på scenkanten.
En stor eloge till Deje Kulturhus som vågar. Hoppas det kommer mera musik av samma sort och klass,snart. 









    

Recension

Madeleine Peyroux - The Blue Room    5/10 skivhyllor
Ben Sidran - Don´t Cry For No Hipster 8/10 skivhyllor


Hos dessa bägge musikanter finns det inslag och inspiration från jazzens mångartade beståndsdelar. Både Madeleine och Ben baserar sin vokala förmåga med detta genom låna fraseringar från jazzens skattkammare. Vidare lägger vi till blues och soulingredienser och fyller på med en rejäl dos rock och pop.

Blue Room bygger till stor del på  Ray Charles numera klassiska album Modern Sounds In Country And Western Music. Producenten Larry Klein hade detta som grundidé.Nu blev det en kompromiss.
Halva albumet innehåller Ray Charleshits som Take These Chains, Bye Bye Lov och I Can´t Stop Lovin´you.Den andra delen av albumet består av tolkningar av bland annat Leonard Cohen, Randy Newman och John Hartford.

Som vanligt när det handlar om Madeleine Peroux så är det hennes röst som står i focus. I början av hennes karriär verkade hon ofta vart inspirerad av Billie Hollidays röst. 
På Blue Room och förra albumet Standing On The Rooftop är inte detta så framträdande. Numera sjunger Madeleine rakare och med mindre maner. The Blue Room är inte helt lyckat på grund av två saker. Albumet bygger på andras låtar som är lite för vanliga  och har tolkats lite för många gånger.Madeleine har tolkat andras  musik för, och har då lyckats ge tolkningarna en egen prägel. 
Bäst lyckas Madeleine denna vända med Born to lose, Guilty och Desperados Under The Eaves. Men tyvärr har producent Larry  kletat ner många spår med sirapstyngda stråkarrangemang. Detta drar ner slutbetyget med ett antal skivhyllor. 

Ben Sidran är förmodligen en doldis för de flesta. Amerikansk pianist och sångare som varit med ett bra tag i olika sammanhang både i USA och Europa.
Förra året kom hans eminenta Dylan tolkningar i småjazziga snygga arrangemang för en liten tight grupp samspelta musikanter.
Med Don´t Cry...fortsätter Ben på denna inslagna linje. Huvudelen av materialet är komponerat på egen hand. Här svänger det på ett småskaligt funkigt sätt. Ben Sidran sjunger tillbakalutat med en lätt snuvig feel-good-stämma som värmer.
Om nu Madelaine P slängt ut stråkarna kunde det kanske låtit så här bra om hennes Blue Room. Ben Sidran står på egna hipsterben och gör det utmärkt.
Bägge albumen bör avnjutas runt midnatt för bästa effekt.

   

London Calling....i april

Fem dagar i London är aldrig fel.Denna gång tillsammans med kompisen Benny P.Det är alltid en skön känsla att sniffa i sig den speciella orena Londonluften den första dagen i denna min favoritstad. Det är alltså inte första gången jag är här.Samma sak gäller för Benny P. Som gällande London veteraner slipper vi att traska runt och kolla in minnesmärken och andra nödvändiga sevärdheter.
Istället kunde vi lungt och stilla kolla in vilka musikställen,bokaffärer och musikaler som kan tänkas vara värt ett besök.
Denna gång blev det ett besök på Borderline, en rockklubb med den rätta trånga rockkänslan och en drypande djungelvärme som verkar rinna ner längs de svartmålade väggarna. Mick Ralphs Bluesband var inte mycket att hänga i den numera beryktade julgranen.
Nashvillebaserade bandet Bluefields var däremot en stor överraskning med sin drivna och totalsvängiga sydstats inspirerande rockmusik. Bra ljud,underhållande och kul mellansnack förhöjde det hela. Borderlines herrmugg var tyvärr det minsta och grisigaste jag träffat på någonsin.
Denna gång åkte vi ofta buss I London, vilket rekommenderas varmt. Ett förköpt Oystercard gör transporterna lätta och  hyfsat billiga.
En bussväng till Tate Gallery och deras Turnerkollektion är ett måste.På samma ställe brukar man ofta också hitta oväntade  och intressanta konstutställningar.Så var det även denna gång.
Idag lär det finna omkring 3000 caféer i London.Vi hann dock bara med en bråkdel. Hur många pubbar det finns vet jag inte men vi hittade en del små sköna ställen som låg vid sidan av de stora stråken i Soho.
Musikaler kan var dyra och dåliga. Men vårt val denna gång, Jersey Boys visade sig vara både ett utmärkt och hyfsat billigt val, eftersom vi jagade biljetter på olika box office.
Foyles bokvaruhus besöker man gärna ett flertal gånger. Skivaffärer är numera även nedlagda i London vilket var ett hårt slag för två musiknördar, men en fördel för resekassan. Efter en lång söndagsresa till södra London upptäckte vi att det museet vi skull besöka var stängt till sommaren.
Matpauserna denna gång intog vi mer än gärna på en rad små föredömliga italienska restauranger och pubbar med god service och bra priser.
Vi missade den till juli utsålda Bowieutställningen och den utsålda veckan på jazzklubben Ronnie Scott med Georgie Fame and the Blue Flames.Vi höll också på att missa att komma hem i tid då jag glömde en väska med resehandlingar,pass och lite annat på Gatwick expressen. Men den historien återkommer vi till någon annan gång. Thatchers frånfälle dominerade all media under detta besök. Efter några regniga dagar kom vårvärmen och solen.
Då var det dags att pysa hem.  
    
  

Ur arkivet Lost in the Blåst

Monica Zetterlund  Don´t dream of anybody but me   9 av 10 skivhyllor


På detta album kom förra året finner  du en ung Monica Z som sjunger omväxlande på svenska  och engelska. De flesta spåren från denna fullmatade CD härstammar från  fem EP skivor som kom ut mellan 1958 och 1960. Ep - skivan (extend play) innehöll fyra låtar på den tiden och var en utvecklig av singelskivan som senare utmynnade i Lp-skivan (Long play) . Se detta som ren musikhistorisk  information.

Albumet visar upp en ung Monica Z vars röst fortfarande är spröd men full av den mellankolli som senare skulle bli hennes adelsmärke. Men vi hör också en röst som befinner sig i en utvecklingsfas
och som kom att blommar upp i det kommande samarbetet Waltz For Debbie med Bill Evans och längre fram i karriären tillsammans med Hasse och Tage.

På detta samlingsalbum finns en rad musikalpärlor från My Fair Lady och Porgy And Bess. I den senare sjunger duett med en Carli Tornehave.
 Den stora amerikanska  sångboken är givetvis flitigt representerad med bland annat en snygg version av Ray Charles klassikern Hallelujah I Love Her So och en svensk balladtolkning av Fly Me To The Moon, här översatt till Med Andra  Ord.

Vi bjuds på en häpnadsväckande stilsäker tidsresa i svensk jazzmusik från sent femtiotal. Ljudet är kristallklart och man förstår att svenska jazzmusiker hade ett gott rykte med tanke på det eminenta komp som omfamnar Monicas vokaljazz.

Som en extra bonus hittar du också några svenska jazzpärlor med Lars Gullin och Jan Johansson, två andra svenska jazzgiganter att minnas. Tack skivbolaget för denna kulturgärning.      

RECENSION

I´m a Kingfisher på Café August i Karlstad

Fredag kväll och Thomas Denver Jonsson är på återbesök i sina uppväxttrakter nu som I´m  A Kingfisher. Om man ska beskriva  Thomas musik så passar det förmodligen att kalla honom en indie rocktrubadur. Hans sånger är som tidigare episka och ordrika,  det akustiska gitarrspelet är drivet spännande.

Men det som griper tag i mig som lyssnare är rösten som bryter igenom och är stark,variationsrik och självklar.

Sen hör det väl till rollen och konstnärens totala frihet att det hela ska vara lite indievimsigt och charmigt indiesmåstruligt.
Önskan hade varit att Thomas hade filat på mellansnacket ett par varv och plockat med några lyhörda musikanter.Då kunde detta ha utvecklats till en kanon kväll.
Nu får det räcka med beröm godkänt       

Recension

Eric Clapton Old Sock 8/10 skivhyllor

På detta sympatiska nya album har Eric samlat sina  musikvänner i studion. Taj Mahal,Chaka Kahn,JJ Cale,Steve Winwood och Paul Mc Cartney är några av dom som tillsammans med en utvald skara studiomusiker presenterar en musikalisk mix av reagge,blues, soullåtar och evergreens. 

De enda orginalspåren är skrivna av Claptons gitarrkompis Doyle Bramhall III. Bland de andra låtmakarna finner vi bland andra  Otis Redding,Oscar Hammerstein,Peter Tosh och George Gershwin.

Old Sock är ytterligare ett av dessa Claptonalbum där han strövar fritt omkring i sin uppväxtmusik och tolkar den på sitt eget vis.
Här pratar vi vuxenrock som är behagligt småsvängande, bakåtlutad och snyggt genomarbetad in i minsta detalj.
De små läckra gitarrinpassen smeker örat,men det bränner aldrig till riktigt ordentligt.

Sjunger gör han med en stor säkerhet. Att bara ge sig i kast med Gary Moors blueshit Still Got The Blues eller Ray Charlesklassikern Born To Loose och gå iland med musikhedern i behåll vittnar om  både hjärta och känsla.

Numera gör han som han vill.Warner Bros är ett avslutat kapitel. Det nya lilla indiebolager Surfdog är tydligen det som gäller för dagen.
Bluesclapton puritaner kanske saknar giatrrsolon på 13 min från förr.Jag tycker det är ganska skönt som det är. 

RECENSION

ERIC BURDON `TIL YOUR RIVER RUNS DRY  8 av 10 hyllor

Animalen Eric Burdon är tillbaka med nya albumet`Til your river run dry. Rösten är lätt att känna igen. Den har han konserverat bra genom åren. Med i studion finns ett gediget gäng studiomusiker som gör det mesta rätt.De trycker på så där lite lagomt skönt runt det vokala och lyfter därmed låtarna på detta nya album till en behaglig rocknivå.
  
I min musikvärld är Eric Burdon en av få sextiotals sångare som fortfarande låter engagerat och trovärdig i sitt vokala uttryck.
Inledande Water bekräftar detta. En slowburner som växer efterhand. Det gör även spår som Devil and Jesus, In the ground,  Medicin Man och Invitation to the Whitehouse.

Låtar i ett skönt gungande medium tempo där Erics röst hugger tag och glider kraftfullt över bandets suveräna musicerande.
Under alla år har Eric Burdon ett speciellt förhållande till den udda bluesmannaen Bo Diddley. Här tolkar han Bos kanske mest kända låt, Before you accuse me på ett helt okey sätt.

Bo Diddley special däremot kunde han lämnat i byrålådan.

En välkommen comeback av The Voice med ett tight band runt sig och många bra låtar.

Kolla också in Eric Burdons skivor med War, Animal Tracks och Animalism om du är musiknyfiken. 



  

Hej och välkommen till min nya musik blogg ......

här kommer du att hitta recensioner av nya skivor, pop,rock,country,jazz och lite annat som dyker upp i musikmyllan.

  Du också att hitta tips om plattor och artister som kanske ha passerat ditt öra men är värd en ny chans. Musik var varit "Lost in the blåst", ett citat lånat från den sedan länge nedlagda musiktidningen Larm

 Jag kommer också att tipsa dig om musikfilmer, böcker och tidskrifter som kan lysa upp din gråa vardag. 

Vidare blir det väl en och annan anekdot från konserter och möten med musiken i alla dess former.

ha dä så hörs vi snart !